Om att fylla tjugo

Att få fylla tjugo år har verkligen varit en otrolig privilegie. Jag är så tacksam mot den här åldern, både när jag rusade mot den, alltså när jag var 19. Men också precis just nu. Och jag är så glad att just jag har fått leva till att få bli så "gammal". När jag var under 18 så hade jag otroligt svårt att föreställa mig vad mitt liv skulle vara efter min arton-årsdag. Jag kunde liksom inte se bortom den dagen. Jag såg bara svart. Jag kunde inte drömma och föreställa mig att jag på riktigt kunde få vara något annat än bara barn och tonåring. Jag hade ju ändå hunnit träna så pass mycket på det att jag kunde det ganska bra vid den tiden.
 
Men så blev jag 18 och jag fick möjligheten att vara vuxen. Och vilken rättighet det har kännts som. Mycket utav anledningen till varför jag inte kunde föreställa mig ett liv efter 18 var nog för att jag trodde att vara vuxen innebar så mycket olika ansvar, så mycket kämpande och så mycket lidande. Att man aldrig skulle kunna ha roligt igen, sitta och leka, pyssla, måla, läsa, såna typiska barngrejer. Men det kan man ju. The way I see it är att det blir vad vi gör det till. Och det har varit så fantastiskt att få ta mitt egna ansvar, att få välja att åka till Nya Zeeland, att vara fri genom mitt körkort och kunna ta mig vart jag vill, att kunna spendera mina pengar på det sättet jag själv vill, att få säga att jag vill åka iväg och sedan kunna göra det utan att mina föräldrar faktiskt kan göra något. Och ett annat helt fantastiskt privilegie som jag skulle vilja lyfta fram allra mest är att jag blir tagen på allvar. Jag blir sedd som en riktigt människa. Om jag bara säger min ålder så får jag genast en helt annan typ av respekt av människor. Vuxna är så mycket trevligare nu när man har kommit ut ur tonåren. Och det är ju sorgligt förståss. Att det ska behöva vara så. Jag har aldrig varit någon trubbelmakar-tonåring, jag har aldrig velat någon illa och jag har inte skolka/snattat/varit odräglig på något sätt, sett från min egen sida förståss. Men ändå så kollade folk alltid snett på mig bara för att "hon är ju bara 17/tonåring". Hm, nej. Inte en bra anledning nog. Och jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att jag inte behandlar unga så. Och det tror jag inte heller, jag brukar ta barn på allvar på samma sätt som en vuxen, jag brukar lyssna och vara förstående för ett barn som verkligen har en allvarlig intention. Det är så viktigt. 
 
Och så en mer personlig fördel. Jag är äntligen vaken! Jag är så pigg! Hela tonåren var en period med finnar och konstant trötthet och pressen från skolan och allt grupptryck och utfrysning och än en gång alla vuxnas blickar, alla krav och utseendemåsten. Men nu skulle jag knappt ens kunna ta en nap. Jag behöver inte sova en hel helg och jag har så mycket mer energi! Så härligt! 
 
Och det gör mig så ledsen när jag tänker på alla de människor som inte fått uppleva sin 20-årsdag. Alla som utav en eller annan anledning inte fick leva så länge. Dessa människor som kanske inte fick uppleva något annat än att vuxna ser ner på en, att man har en strulig pubertet, jobbig skolgång och så vidare och så får man inte den här tydliga övergången som min 20-årsdag blev för mig, där man inser att det går att komma ut på den andra sidan. Det blir bättre. 
 
Den 20:e september fyllde jag 20 år och det är jag glad för!