Vi blir tre år!

Kära läsare, 
 
Hoppas att ni ha en trevlig kväll ikväll. Det har jag minsann. Tre jäkla pang-dagar i rad kan jag erkänna. I måndags kände bara allt mest väldigt bra. Det var första dagen för julmarknaden här i Regensburg. Japp, den börjar nu och ända fram till jul, ganska sjukt ändå. Jag skulle absolut säga att julen är mer hypad här i Tyskland, inte extremos extravagansos, men ändå, mer än i Sverige absolut. Och det märks ju till exempel på julskyltningen. Varenda gata här i Regenburg har sin egna form av belysning, alla skyltfönster är proppfulla med granar och grankvistar.  Vi gick egentligen inte alls särskilt mycket på marknaden. Tanken var att jag skulle köpa grejer med hem till att göra halloumi-burgare. Men när jag kommer in i affären så är en kasse sönder och det är dessutom rush hour när det gäller livsmedelsinköp, så därför var kön ändå bort till mjölken. ÄNDÅ BORT TILL MJÖLKEN I TELL YOU!!! Okej, ni kanske inte vet var vår mjölk står, men det är jäkligt långt borta från kassan i varje fall, det vill jag lova. 
Så jag lämnade gott tillbaka mina varor och mötte upp Marcel för att äta vegetarisk Döner förståss. 
Huh, på tal om mat så har jag förresten äntligen fått en tysk favoriträtt. Rahmschwammerl mit semmelknödel, helt enkelt. Skitgott är det, det är som en soppa med svampar i olika storlekar och den är gjord på grädde och så en knödel till det, som för er som inte vet, är som en stor degklump typ. 
 
Bildresultat för rahmschwammerl mit semmelknödel
 
Och just i måndags serverades nämligen Rahmschwammerl mit semmelknödel i skolmatsalen. Vilken lycka alltså!!! Slurvade och smaskade i mig detta! I alla fall så tog vi oss en sväng till julmarknaden, men de höll precis på att stänga. Så det vi gjorde var helt enkelt att köpa en adventskrans. Japp, jag sa rätt. I Tyskland är ljusen i en krans och det spelar ingen jäkla roll om dom står i tripptrapptrull ording eller inte, för dom är i en krans. Kransen kan tydligen bestå av lite olika, men den vi köpte var med mossa. Förutom det så var det egentligen inget särskilt jag kan sätta fingret på som gjorde min måndag så härlig. Men den bara var det. Det var väll något lugn i kroppen. Jag och Marcel hade väldigt kul. 
 
 
 
Och så igår tisdag så var det alltså dags för våran årsdag. Jepp, vi hade anniversery. 2014 den 28 November blev vi alltså ett par. Och exakt en månad tidigare träffades vi för första gången i ett hostelrum i Auckland, Nya Zeeland. Vi har kommit en bra bit sedan dess. Nya Zeeland, Sverige och Tyskland. Resor, äventyr, svårigheter. Besök av och med familjerna. Mycket kärlek. Så häftigt. Jag är riktigt stolt över oss. Vi har lyssnat mycket på varandra och tagit emot konstruktiv kritik och lärt oss att förbättra oss på olika sätt. Innan jag flyttade ihop med Marcel trodde jag verkligen inte att jag kunde bo ihop med någon, men jag tror banne mig att vi har motbevisat mina fördomar. Vi har båda alltid haft en väldigt öppen, realistisk syn på oss som par. Att "livet" händer och att vi förmodligen inte kommer att vara tillsammans hela våra liv. Vi är unga och sin egen lycka är så väldigt viktig. Men just nu är vi ärligt talat som allra lyckligast, tror jag nog. Vi är stabila typ. Vi hejar på varandra och samtidigt på oss tillsammans. Marcel är verkligen en helt otrolig person på så otroligt många sätt. Jag är mycket mer en person som vill fira stort på födelsedagar och julafton och på dessa speciella dagar, men på vardagar kan jag ha svårt att vilja göra "måsten". Medan "måsten" kommer väldigt naturligt för Marcel såsom att diska, tvätta och annat kan han göra helt utan att klaga. Men att klura ut den perfekta presenten och att göra en speciell dag till en verkligt speciell dag är mer min melodi. När det gäller vardagssysslor är vi väldigt lika. När det gäller det mesta är vi väldigt lika. Jag gillar däremot att ha en lite lös plan över veckans måltider, men har jag inte köpt mat till alla dagar eller har jag ingen lust att laga mat så talar jag bara om för Marcel att nej, idag pallar jag inte laga mat, då fixar han det utan något problem. Jag har ju min enda hat-syssla, att diska. Jag blir så arg när jag måste diska, helt pissed off. Marcel tar vi läget den allra mesta disken, men jag jobbar på att diska mer. Det är bara så jäkla äckligt. Oh, well, kanske lite off-topic. 
 
 
 
Våran årsdag spenderades inte på något särskilt sätt. Vi gick ju i skolan och sedan på kvällen så var det Game-night på Universitetet. Det var det förra terminen också, och då var jag med och det var skitkul! Vi var kanske 30 pers, en massa skärmar med mario kart, singstar, kirby-spel, skjut-spel, plattforms-spel. Ja, allt möjligt helt enkelt. Så väldigt kul. Det fanns snacks och dryck och så beställdes det även pizza. Och dansades. I ena rummet hade vi typ bara randome musik, mycket tyskt, och dansade jäääärnet!!! Så kul! Jag kom hem vid ett-halv 2, jag har ändå min längsta skoldag på tisdagar och idag onsdag gick jag upp halv sju. Men Marcel stannade längre, vi lånade faktiskt ut vår tv så han var tvungen att fixa med det. Hursomhelst en väldigt trevlig kväll. Som vanligt sjöng vi Eminem.
 
Och idag då, vad har varit så himla bra idag? Jo, onsdagar brukar jag sätta mig på något café och nöta tyska-läxor och det gjorde jag alltså idag. Väldigt trevligt var det och jag fick en massa gjort, som jag sedan lät Marcel gå igenom så att han kan förklara mina fel för mig. Så har vi ätit halloumi-burgare idag också, och jag kollade på lite "Ett jobb för berg". 
 
Men jag måste ju ändå nämna hur det vara att baka kakor i helgen med Marcels extended family. Vi var alltså hemma hos hans mormor, som har ett helt gigantiskt hus med 6 badrum, varav tre har badkar. De är alltså vanligtvis 2 personer som bor där. Men i helgen var vi 14 pers (plus en bebis i Marcels systers mage), två hundar och en katt. Vi bakade en massa coola tyska kakor, Lebkuchen, Spitzbuben, Nussecke och så bidrog jag med en batch av svenska Midnattskakor, vilket är mitt go-to kakrecept när jag vill göra något gott fort. 

(null)


Vi hade även en liten fotostudio för att ta bilder på oss barnbarn och partners. Vi tog även gruppbilder utomhus. Dessutom graverade vi glas. Marcels moster Saskia hade en liten maskin så att man kunde göra det för hand, coolt va? 

(null)


Vi fick också alla varsin julklapp, och varsin tomte. Men julklapp spar vi tills våran mini-julafton. Tomten spar vi förresten också, vi har nämligen gömt undan allt vårat julpynt. Det får komma fram imorgon, dagen innan den första december alltså. Då ska vi lyssna på julsånger, kanske baka lite till och suuuuga in julen. Jag har verkligen sett till att vårt rum ser riktigt kalt ut så att det lilla julpynt vi har ska få skrika jul rätt i ansiktet på oss! :D 


 
Nåväl, nu vet ni detta. Hoppas ni får en fortsatt trevlig vecka! Ha det bra så länge! 
 

Dokumentationen som aldrig blev av

Mycket av det vi gjorde på NZ finns det ju givetvis massvis av bilder, både på min mobil, i datorn, i systemkameran, Marcels kamera, Marcels mobil och mamma och pappas telefoner när de var där. Men ändå så blev det en del saker som inte dokumenterades alls. Detta berodde oftast på att vi inte hade rätt sorts kamera eller att vi glömt att ta med dem helt enkelt (living in the moment så att säga). Ibland så hade vi nog behövt någon form av extremkamera som en GoPro eller liknande. Även om Marcels kamera är vattentålig och stöttålig så är den ju i princip så pass klumpig som en systemkamera ofta är. Några av sakerna som inte dokumenterades var:
 
Mitt favorit-vattenfall 
Och det känns väll lite sådär, speciellt eftersom vi fick otroligt fina bilder på Marcels favorit-vattenfall. 
 
 
 
Marcels vattenfall
 
Men eftersom att det inte var mitt favorit-vattenfall så tycker jag ju att mitt vattenfall var lite bättre. Jag kommer inte exakt ihåg vad vattenfallet hette eller vart det fanns någonstans men det är lite utav the Beauty i det hela. Vattenfallet började som en flod, en ganska vild flod med olika storlekar av stenbumlingar och småstenar som man kunde klättra lite på. Men när man sedan gick till där själva vattenfallet var. Åh, det var så wow. Det fanns som en bänk en bit ifrån och man kunde sitta där och titta. Men jag ville gå närmare. Så jag prövade faktiskt att klättra längs med själva "sjön" som vattenfallet ledde ut till. Där var det väldigt halt och tajt och det var nästan att man trillade men jag fortsatte i alla fall och kom alltså tillslut bakom själva vattenfallet. Bakom själva fallande vattnet så att säga. Det var så häftigt. Det var riktigt stort där och man skulle typ kunnat slå upp ett tält där om det inte vore för att det var så geggigt och blött där. Och så kunde man gå runt hela breda fallet och gå ut runt andra sidan "sjön" och det var väldigt knepigt faktiskt, jag skadade mig nog lite. Men så kom jag till en å och var tvungen att gå i och vada genom den. När jag klarat hela den biten och var på väg mot bänken så satt det några äldre på den bänken och applåderade åt mig när jag hade klättrat och klamrat mig fram så långt, haha. 
 
 - Delfin-simningen
Dels för att det blev så himla spontant bestämt att vi skulle simma med delfiner, men också för att vi inte hade någon direkt bra kamera att fota med. Vissa grejer som man gör i grupper med guide som detta tar ju guiderna bilder och så får man köpa dem, men här gjorde de inte det. Jag har skrivit en del om delfin-simninen förut så uppmanar jag er att läsa mer om det här ifall det är något ni undrar om det: http://gnellen.blogg.se/2015/may/uppdatering-och-simma-med-delfiner.html
 
- White water rafting
Vi gjorde White water rafting eller forsränning som är otroligt vanligt att göra som resande i Nya Zeeland, nästan lite klyschigt sådär. Vi var otroligt många i samma grupp. Kanske sex båtar med fem personer i varje gummibåt. Den femte personen var en instruktör och instruktören tog bilder på de i just sin båt, så nog togs det bilder. Efter själva forsränningen så fick man titta igenom bilderna och välja om man ville köpa dem. Men det ville inte vi. Tyvärr så kunde inte Marcel ha på sig sina glasögon under tiden och han hade inga linser så han fick kanske inte en så bra upplevelse som det kunde ha blivit. 
 
 
Annars så är white water rafting så otroligt häftigt och det hamnar definitivt på listan över de absolut coolaste sakerna vi gjorde! Man började hela grejen med att välsigna den här vilda floden. Detta gjorde man på Maori, urinvånarnas språk. Och nu snackar vi ingen liten bön med knäppta händer, nej, vi SKREK helt absurda ord och visor rätt ner mot sjöng. Värsta "HUGGASCHACKA, HUGG HUGG!!"-grejen med andra ord, men så himla kul! Och så satt man i båten med flytväst, många hade badkläder, hjälm och paddle. Och så fick man supersnabba instruktioner av instruktören när man skulle paddla och när man skulle låta bli och när man skulle sätta sig inne i båten. Och så åkte man ner för en del mindre vattenfall tills man kom till det större på vad jag tror var sju meter. Så då byggde de upp jättemycket inför vattenfallet så att man skulle vara beredd. Haha, det var så jäkla kul och blöt blev man ju definitivt, haha! Hela forsen har ju en väldigt snabb ström och ibland sa han åt en att hoppa ur båten och det var askul! Nej, jag kan verkligen rekommendera det. Däremot var inte bilderna så smickrande. 
 
- Provjobba hos Elin
Elin, min svenska kompis som vi/jag bodde hos en del ibland började jobba på en Dairy-farm, alltså en mjökgård den sista tiden vi befann oss i NZ. Gården låg precis där vi bodde och inne i en stor byggnad var det en gigantisk ko-karusell där kossorna går in för att bli mjölkade. Det var väldigt smutsigt där och det blev lite spontant bestämt att vi skulle få prova på, så därför hade vi ingen kamera med. Men Elin visade vad alla knapparna gjorde och vad kossorna var tränade till. Kossorna gick i princip självmant in i karusellen.
 
Åt mat i den, blev mjölkade medans de helt enkelt snurrade ett varv tills de var färdig mjölkade. Det vi fick göra var att sätta i spenar i maskinerna som mjölkar dem. Otroligt roligt men väldigt svårt innan man lärt sig. Man fick också vara lite snabbt. Både Marcel och jag provade på och tyckte det var kul. Däremot var kossorna lite känsliga mot oss och ibland fick vi gömma oss i ett rum så att korna skulle våga gå in i karusellen. 

New Zealand in my scrapbook

De senaste dagarna så fick jag hem mina bilder från Nya Zeeland. Otroligt många beställde jag hem, jag tror det blev 230 stycken eller ännu fler och jag blev så glad när de äntligen kom! Så kul att än en gång så alla ansikten som jag träffade där och delade speciella minnen med, hade så kul med och som hjälpte mig så mycket. Jag håller på och pysslar väldigt mycket, bland annat med foton, och jag har tre olika scrapbooks. En för alla klassfoton. En för alla olika år och olika händelser på det året. Och så en mindre scrapbook som jag mest bara gör lite random scrapbook-sidor om till exempel olika händelser som betyder mycket för mig eller personer. Jag har till exempel en sida var om mina föräldrar och en sida om när jag fyllde arton. Och nu så var jag ju tvungen att göra en sida om Nya Zeeland. Och den var jättekul att skapa. Så här såg den ut innan: 
 


 
Och så valde jag att måla en Nya Zeeland-karta, ja, jag målade ju såklart av från google maps, men annars, nästan fritt på handen och så målade jag sedan över det på en tygbit. Linjerade runt hela öarna som landgränser och gjorde en röd prick för Auckland. Annars så är det mest bilder och text, plus att jag målade dit en kiwi-fågel efter som det är NZ:s nationaldjur. 
 


 
Som ni ser så är bara den högra sidan färdig, den andra klurar jag lite på ännu. Men den var så kul att göra! :)