This is it

Hej allesammans! 
 
Jag hoppas att ni har en trevlig söndag. Jag har en väldigt lugn helg generellt, men det tror jag behövs just nu. 
Jag tänkte ta en berätta lite för er, vad som har hänt och vad som ska hända. För 3 veckor sedan imorgon slutade jag och Marcel att vara ett par. Det var mitt beslut.
 
Jag kan inte säga att jag har gått och tänkt på det här ett långt tag, för skulle jag säga det så skulle jag ljuga. Och tur är väll det kanske. Jag har verkligen inte ångrat att jag flyttade till Tyskland i april. Jag var absolut jättekär då och har varit det här i Tyskland också. Vi har varit lyckliga, väldigt lyckliga. Men vi är unga och man får faktiskt vara kritiskt när det gäller att välja vem som ska få leva med en. Jag var iväg på semester över jul och nyår och även då kände jag mig väldigt kär i Marcel och att allt var som vanligt. Jag saknade honom. Jag kom hem till Tyskland på fredagen. Och på lördagen så visste jag. Jag fick den starkaste magkänslan jag någonsin fått. Jag kunde inte rubba på den. Det var inte bara en magkänsla, det kändes ändå ut i tårna och i huvudet och i hjärtat och överallt och jag kände bara att this is it. THIS IS FUCKING IT.
 
Det är nu kan jag göra det här. Det är nu som jag är mentalt stark nog att släppa den här fantastiska människa som jag har hållt fast vid likt en livboj. Han har räddat mitt liv. Jag var i sån chock och så trasig efter allt som hände i Nya Zeeland. Att bli utslängd ur det man trodde skulle bli ens hem i ett år. Att få sparken i ett främmande land. Att få en riktig jävla höger av vuxenlivet och inse vad som krävs av en. Och så fanns han där. Och jag kunde andas ut. Ja, visst kan jag skratta åt allt jag gick igenom i Nya Zeeland, att jag vaknade upp fullt med prickar på hela kroppen, plånbok stulen, bil sönder, osäker jobb och boende konstant. Men jag träffade Marcel där och vi kunde ha det riktigt bra tillsammans.
 
Och så kom stunden då jag trodde att han och jag inte skulle vara tillsammans mer. Nämligen när han åkte hem till Tyskland och jag till Sverige. Men vi bokade resor. Besökte varandra. Bodde i billiga hotell och tog bussen med den obekväma restiden. Allt för att få vara lite grann tillsammans. Och vi hade det bra. Det var härligt. Att göra så mycket för en annan person och att veta att det finns någon som vill göra så mycket för mig. Jag började jobba i Sverige, han började studera på universitetet i Regensburg, Tyskland. Vi fortsatte ungefär som vanligt. Vi gillade ju att resa, så det var inget större bök. Men det tär på en. Det tär väldigt mycket och det rasar ner så mycket mer än vad det bygger upp. 
 
Så kom nästa stund då jag trodde att det var slut. Jag blev erbjuden ett heltidsjobb. Anställningen var säkrad i alla fall i ett år. ETT ÅR. Ett år till skulle vi alltså slita med resor hit och dit. Ta ut semester när man kanske inte skulle gjort det, ta ledigt från universitetet när man skulle varit där. Nej. Det funkar inte. 
Men jag bad min chef att få anställningen fram till April 2017. Och så blev det också. Jag visste inom mig att det var dags att flytta till Tyskland. Jag kände det så starkt. Inte bara för min och Marcels skull utan också för att jag själv ville. För farmors skull. För er som inte vet så kommer alltså min farmor från Tyskland, men hon lever inte längre. Hon var min bästa vän och granne, så att få besöka och verkligen LEVA i "hennes" land kändes som ett utmärkt sätt att lära känna henne bättre. Och det var jag verkligen gjort. Jag förstår så mycket mer nu. Hon hade alltid en plåtburk med Nivea creme. Märket Nivea är tyskt. Hon uttalade alltid ordet "tonåring" lite märkligt tyckte jag, och det beror ju på att i det tyska språket så finns inget å och o:et uttalas istället som ett å. 
 
Men vad skulle jag göra i Tyskland då? Jag kunde ju lite tyska i skolan, men inte tillräckligt mycket för att känna mig riktigt självsäker. Skulle jag dyka in i ett jobb och känna mig riktigt pinsam och vilsen och kanske utstödd? Nej, jag skulle lära mig berhärska det tyska språket. Så jag hittade en skola i Regensburg: Horizonte, på nätet. Jag skickade in en anmälan och så var det officiellt. Jag fick värsta idéen. Vi tar väll med en hel bil ner till Tyskland som vi FYLLER med en massa av mina grejer. Sagt och gjort. Pappas bil var helt överfylld med saker när vi tog oss ner mot färjan i Trelleborg och hade ren adrenalin i blodet. Vi bilade ner genom Rostock, Berlin, Dresden och ner till Coburg, Marcels familj. Och så kom vi till Regensburg.
 
Ett nytt kapitel hade börjat. Inte bara hade jag flyttat till mitt andra land ever, flyttat ihop med en pojkvän för första gången utan jag hade också flyttat in ett kollektiv. Jag och tre tyskar i samma lägenhet. Jag började på Horizonte och utvecklades snabbt med mina tyska språkkunskaper. Det var frustrerande och nagelbitande svårt. Marcel blev helt plötsligt även min tyskalärare. Missförstånd, konstanta frågor om vad som betyder vad och en massa, massa skratt. Jag lärde känna mina klasskamrater i Horizonte och fick vänner för livet. Alla var väldigt imponerade när jag sa att jag kom från Sverige och den vanligaste frågan blev "Varför flyttade du ifrån Sverige och ner hit?". Jadu, bra fråga. 
 
Det blev riktigt sommar och jag gick mina tre månader i Horizonte. Precis som jag hade planerat. Jag sökte lite jobb, barnvaktsjobb och i café, men tyskan var ännu rätt så svag. Vi badade i sjöar och på badställen, ja, jag hoppade till och med i Donau-floden. Det var varmt, riktigt varmt. På helger åkte jag och Marcel iväg på korta äventyr, cykelsemestrar, Neuschwanstein, Rotherburg ob der Taube, Hamburg, Österrike och den bayerska skogen. I skolan satt lärarna med små bordsfläktar medans vi svettades, 30-32 grader var vanligt. Vi besökte Sverige över midsommar och tryckte även in en massa andra utflykter på kort tid, som en tripp till Gränna. 
 
Min tid på Horizonte tog slut, tyvärr och jag insåg att det var dags för något annat. Det var mycket soul-searching och jag kom fram till att jag absolut vill arbeta som flygvärdinna. Det var mycket tvivel fram och tillbaka i mitt huvud. 
 
Jag besökte Lufthansas audition för flygvärdinna, utan att egentligen förstå så mycket av språket. Äsch, jag fick ju göra det bästa av läget ändå. Första testet var på engelska och där hade jag ju inga problem, så jag var självsäker. Just därför valde kvinnan som intervjuade mig att byta första testet till tyska. Uuuurgh. OUUuupps. Nåja, jag försökte mitt bästa, men blev till slut tillsagd att jag inte var tillräckligt stark i min tyska. 
 
Därefter följde sommarlov för mig och Marcel. Vi åkte till Italien i två veckor med hans familj och det var för det mesta helt underbart, men med språkproblemen så blev det konstanta missförstånd och jag blev lätt utfryst och valde ibland även själv att vara lite i fred. Det var ju så krångligt ändå.
 
Ja, sedan var det alltså dags för att besluta mig för något att göra. Jag sökte en än gång på Lufthansa, men blev tillsagd att jag måste vänta 12 månader innan jag fick söka igen. Gjorde inte mig något, då jag fick en gratis första klass resa till Frankfurt från Munchen, men lyxfrukost. Hehe. 
 
Nåja, att plugga någon termin eller att plugga något överhuvudtaget, öka mitt kunskapsspann, det var ändå där som plan B. Tankar gick kring vad som skulle vara intressant att plugga. Vad skulle jag klara av, vad hade jag tillräckligt bra betyg för att plugga. Jag bestämde mig för Psykologi och Marcel och jag besökte olika "vi-bestämmer"-människor på universitetet. Då fick vi reda på att jag måste studera minst en termin tyska för att få plugga ett "riktigt" ämne. Jag fick göra ett test som visade i vilken nivå jag låg i. Jag var ganska bra. Och jag sökte in och även om jag i princip förväntade mig att komma in på universitetet, så blev jag ändå väldigt glad när kuveret låg i brevlådan. 
 
Ännu en Sverige-resa blev av, plus en kort London weekend, bägge egentligen i ära av min födelsedag. 
Och sedan i oktober var det alltså dags för universitetet. Nu har jag alltså gått min termin klart (well, på onsdag är sista dagen), för det var något som jag var säker på när jag gjorde slut med Marcel, jag vill inte vara en quitter. Jag är inte den som bara lägger av mitt i och ger upp. Jag vet att min tyska är bra, och jag vet att jag kommer ha användning för den, och jag använder den absolut väldigt mycket. Min kunskap har ändrats som dag och natt. Och även om det inte var jättekul i uni i början så blev det verkligen väldigt mycket bättre. Sista månaden har varit superduperkul och det är sånna fantastiska klasskamrater där också, från olika länder och kulturer. 
 
Så ungefär den 8:e januari gjorde vi slut och då reste Marcel iväg en vecka och bodde hos sin syster. Jag var ledsen, han var ledsen. Jag var mest ledsen för att ha gjort honom ledsen. Jag vet att jag har gjort rätt beslut, men det var ändå hemskt läskigt att säga det högt. Jag packade i ordning mina grejer den veckan, men ska jag vara helt ärlig med er så handlade den veckan mest om att överleva. Matlusten var puts väck och jag sov ingenting alls på TRE NÄTTER. Och jag är en person som sover rätt så bra vanligtvis. Jag har haft så ont i magen och svårt att andas. Jag började berätta för vänner och familj och det blev mycket mycket lättare och tillslut kom söndagen då jag inte längre kunde bo kvar i lägenheten. Som tur var sa min spanska kompis Javier ja till att ta in mig. Han hade två sängar i sin lägenhet/rum och jobbade på dagarna. 
 
Så jag stannade hos Javi i ungefär en vecka, tills det var dags att åka till Sverige. Väl där blev jag överröst med kärlek av familj och vänner. Och även om det är svårt att vara utan Marcel och svårt att vara en ensam person så känner jag en inre glädje i kroppen. Jag känner lättnad över att jag bara har ansvar för mig och att Marcel inte behöver lida med mig om jag är ledsen över något eller inte vill hitta på något. Eller att han skulle göra saker bara för min skull. 
 
Men så flög jag tillbaka till Regensburg i måndags och var lite osäker på vart jag kunde bo. Och då hörde jag av mig till min och Marcels gemensamma kompis Angus. Och där har jag hamnat nu. Jag sover på en madrass med en filt som kunde, kan ni förstå, han äger på riktigt bara en enda kudde. Han varken studerar eller jobbar så han är här i sin lägenhet. Vi har jättekul tillsammans, kollar en massa disney-filmer och pratar om livet och koncenrationsläger och Anders Behring Breivik. Angus är också vegetarian så det blir ju rätt så smidigt med maten.
 
Det har verkligen varit så, ja, jag vet egentligen inte vilket ord jag ska använda. Men jag har i varje fall inte behövt vara ensam särskilt mycket på sistone. Jag skrattar och unnar mig och planerar för en framtid där jag inte är beroende av en partner eller dennes land. Jag har sökt en massa jobb, förhoppningsvis haffar jag något annars så löser det sig. Jag hoppas att jag kan hitta någonstans att bo. Någon madrass någonstans ska det väll finnas åt mig. Land eller yrke är inte superviktigt men jag ska njuta och växa utav det. Livet är för kort för något annat. 
 
Det här har som sagt inte varit ett beslut som jag har gått runt och tänkt på länge, utan något som bara kom till mig, men trots det så kan jag gå tillbaka och tänka på saker som har varit lite småfel med våran relation och tänka att nej, det är inte värt det. Det är inte värt att vara med någon som det inte är 200% med om man är 22 år och har hela livet framför sig. Kanske kan man stå ut med det om man är 80 år gammal och har varit gifta en evighet, vad vet jag. Men för oss fanns det ingen försäkring om en framtid tillsammans, i alla fall inte så som jag uppfattade det. Dessutom behöver jag någon som verkligen konverserar med mig. Att prata och anförtro människor saker är för mig väldigt viktigt. 
 
Nåja, nu har ni fått the yist of it all. Jag hoppas att ni förstår att allt är lite skakigt just nu, lite kaos, men sjävförtroendet är där och nu är det onwards and upwards. Jag och Marcel skriver till varandra lite var och varannan dag, man kan ju inte helt ta bort en människa som man har varit tillsammans med i tre år. Det är lite som att amputera en kroppsdel. 
 
Ha det så bra och jag hoppas att ni är redo att följa med mig i mina framtida äventyr. Människor förändras, som tur är. 
Publicerat i