Ellen- en fördomsfri ungdom

Jag kommer just nu mer eller mindre direkt ifrån den svenskalektionen som innefattade retorik. Det har alltså  hållits tal i HUSA11 idag. Och hur känns då detta? Ja, det känns, det gör det verkligen! Det var otroligt många fina tal, och jag hade verkligen sett fram emot den här lektionen. Ändå sedan Philip talade om att han hade haft retorik i 3:an på gymnasiet och att han hade tyckt att det var kul, så har jag vetat om att vi också skulle ha retorik. Sedan fick man höra ifrån alla de andra klasserna att de hade haft retorik. Och nu var det alltså vår tur. Vi fick inte särskilt lång tid på oss att skriva talen, i princip bara förra veckans torsdag- och fredagslektion. Några hade tal igår också, och jag satt med gåshud hela tiden under talens gång. De var jättefina! Idag blev det lite annorlunda. Största delen av klassen har nu fällt en hel del tårar, som tur var ledde talen också till en hel del leenden på läpparna.

 

Mitt tal var jag ganska klar med tidigt. Jag skulle hålla ett tal till mig själv. Jag skulle hylla kroppsdelarna som har hängt med mig i alla dessa år och tala om för mina klasskamrater hur mycket jag tyckte om mig själv för det jag har gått igenom i mitt liv. Tyvärr kunde jag aldrig få till någon riktigt bra rackarbajsar slutkläm på mitt tal och jag satt och klurade länge ifall det här verkligen var en bra idé. Jag pratade lite med Susanne om det och hon verkade klart positiv. Men jag tvekade. Så igår, torsdag på en lektion, faktiskt, satt jag och fick en sudden snilleblixt och printade snabbt ner det som dök upp i mitt hvuud. Det formade sig till ett tal som hyllar vardagen. Jag använde mig utav Underbaraclaras blogg och detta blogginlägg som hon skrev för ett tag sedan: http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2014/03/18/vardagsjunkie/ där hon skriver hur mycket hon älskar vardagen. Detta handlade även mitt tal om då, och jag nämnde Underbaraclara, hennes inlägg och hur hon har inspirerat mig. Jag nämner dagarna som innebär att allt inte går helt rätt till. Jag skapade till och med en egen metafor "livets bananskal". Jag var nöjd. Talet blev tyvärr rysligt kort och jag visste att jag skulle vara tvungen att ta vara på varje litet ord och varje liten mening i talet för att dryga ut det. Talet skulle vara minst 2 min. Kan tyckas litet, antar att jag satsade på kvalité i talet och glömde att det skulle få finnas med lite mer... dryga-ut-det-text. Nåväll. Idag på morgonen var jag jättepeppad och såg verkligen fram emot både att få lyssna på tal och att själv få framföra mitt. Jag tog lång sovmorgon, fixade håret (som sedan totalförstördes i vinden eftersom jag var tvungen att cykla till skolan, men det gjorde ju såklart ingenting alls), sminkade mig, pumpade med musik och åt ståtliga mackor till frukost! Strax innan jag skulle cykla iväg sneglade jag ut genom fönstret och såg ett absolut och bestämt spöregn. Inte kul.. inte kul alls.. 

Det hann faktiskt försvinna innan jag skulle slänga mig på cykeln och när jag väl cyklade in var det strålade sol och otroligt fräsch och frisk luft som gjorde mig väldigt glad! 

 

Jag kom såklart försent till lektionen. Typiskt också! Det gjorde inte särskilt mycket, jag skulle inte vara först ändå. Nej, först fick Adina som hade valt att skriva ett tal till sin kompis som fick komma på besök till vår lektion. Det var väldigt rörande, men personligen var jag inte in the mood just då, trots att jag ändå fällde någon tår. Det rullade sedan på med diverse roliga, seriösa, tillskämtade och rörande tal. Vi hörde studentmottagningstal, hyllningstal till Sverige (en av mina favoriter!), hyllningtal till café, pappa och även mitt vardagliga hyllningtal till vardagen. Hela stämningen var väldigt fin, och främst var det två tal som fick hela klassen nästan att börja gråta. Detta var alltså tal till personer som inte längre lever, och jag tror att alla vi som har förlorat någon kände att talen blev väldigt personliga för oss själva. Jag satt på min plats och försökte gråta så tyst som möjligt för att inte störa, haha! Det blev två hela pauser och även vår lärarinna grät, och många berömmande ord till de som var så modiga att de höll tal till dessa som de har förlorat. Det var väll ungefär här någonstans som jag kände hur extremt litet mitt tal var. Hur mycket bättre och mer rörande det kunde vara. Men ungefär här förstod jag också att jag inte skulle ha kunnat hålla tal om min farmor då, som såklart är den första jag tänker på när jag tänker på förlusten av en nära vän. Det har trots allt bara gått 1 och 1/2 år sedan farmor dog och bara jag tänkte på det idag när talen hölls så föll jag i gråt. Det var verkligen modigt av de personer som höll dessa tal. Otroligt modigt! 

 

Avslutningsvis så hade Erik i klassen sitt tal där han hyllade sin far. Han sjöng fram orden i sitt tal och detta på ett mycket lurigt och finslipat sätt. Äntligen kunde hela klassen brista ut i skratt och oj, vad vi skrattade! Det var väldigt roligt och vi alla lämnade lektionen med ett gott humör och höll det kvar inom oss. Otroligt bra lektion! 

Så här i efteråt har jag ungefär tusentals med ämnen på tal som jag vill ha, helst nu. Hyllningstal till skolan, mina ex, min farmor, popcorn, min datorn, internet, mina vänner, min blivande partner, hyllningtal till just hyllningtal hade ju varit en grej också, där man tar upp alla dessa ämnen som man kan tala om i sitt tal. Och helt ärligt, vore inte världen allt bra härligt ifall allt tal vore högtidligt tal!